Yogan har en given
plats i mitt hjärta. När vi träffades för 10 år sedan, Yogan och jag, kändes
det som om alla bitar föll på plats - äntligen. Jag fick en inre grundning i
mig själv och det var en mäktig upplevelse. Men vi har kämpat på. Vi håller ut
genom alla årstiden, alla väder, diverse träsk, sommarregn, myrstackar,
bergstoppar, urskogar, blanka sjöar, hagel stormar …….. (ja, nu kanske det
räcker – ni fattar).
Men ibland undrar jag
verkligen om vi är bra för varandra. Ofta när vi ses så är det samma visa. Lite
dålig stämning kan man säga. Jag hinner inte ens sätta mig tillrätta innan jag
vet precis vad Yogan ska komma med. Samma uttjatade samtal som jag på ren svenska
är riktigt jä…. trötta på. Att du orkar. Jag som bara längtar efter lite
mjukhet och en lugn stund som fyller på mig med inspiration och energi. Så är
du så där tråkigt stram och sträng och gnäller oavbrutet. Verkligen så trist.
Men här sitter vi nu.
Du och jag yogan. Nu känner du dig lite stött och tycker att jag är orättvis
som skyller allt på dig. Ok, jag vet, du ger mig alltid det som jag behöver. Men
du vet ju, hur det nu än är – jag älskar dej!
”Be diligent; do
your best. That is what conscious living is all about” // YB
Keep up and you will be kept up, sade han ju, Yogi Bhajan. Jag lutar mej mot det när det råder friktion i relationen mellan yogan och mej :)
SvaraRaderaJust så, tack!
Radera